Ett herrans liv och lymlars leverne

Aj, aj, aj en sådan stjärnsmäll! Alla kunde se rodnaden på kinden där pälsen hade slitits av, och alla förstod att det måste ha gjort ont. Ja, herregud vad det var synd om den lilla lymmeln Anna! Hon som bara hade varit på samlingslokalen med sina pälsvarma vänner, hon som absolut inte hade ätit mer än två, möjligen tre överjästa vinbär. Och så hade hon både blivit utkastad och nedslagen av en sådan där spännig svart lymmel! Karl var han också, till råga på allt. Nåväl, vad kunde man förvänta sig av karlar. Eller svarta lymlar, för den delen. Men Anna skulle minsann se till att alla fick veta hur synd det var om henne. Anna var nämligen inte någon vanlig lymmel. Hon var ledare för unglymlarna i gruppen Rosorna, och Rosorna bestämde över alla andra lymlar som levde runt det lilla tjärnet Rosenbadet i gläntan i skogen. Så när alla (ja, alltså de nästan inga!) överjästa vinbär hade lagt sig till rätta i magen och lämnat huvudet lika tungt som ett dubbelt famntag mossa, samlade Anna alla lymlar av betydelse till ett stort möte på klöverängen i skogsbrynet. Där vräkte hon galla över den nedrige svarta lymmeln som hade kallat henne oanständiga saker (själv hade hon visserligen kallat honom ”sotlymmel”, men bara i verbalt självförsvar…) och förklarade sig oskyldig till alla anklagelser som riktades mot henne, trots att det var hon som hade fått tillbringa natten hos Vaktlymmeln. Men allt berodde på en missuppfattning, och i själva verket var det den svarta lymmeln som hade slagit ned Anna utan någon som helst anledning.

Och församlingen lyssnade, pep ut frågor och kommentarer, och rusade så fort mötet hade avslutats vidare till ett annat möte inne i skogen där den svarta lymmeln stod beredd att ge sin version av händelserna. De skvallerlymlar som arbetade med att sprida information till de andra lymlarna var mycket noga med att ta del av alla aspekter av en händelse. En skvallerlymmel hade nämligen alltid att ta hänsyn till kravet på saklighet och opartiskhet, och även om alla visste att det var ett krav som inte alltid – kanske rent av sällan– efterlevdes, var det god sed att aldrig skvallra om något förrän man hade lyssnat till alla inblandade, även om man redan hade bestämt sig för vad man skulle säga. Alltså trotsade varje skvallerlymmel tappert vinterkylan för lika långa som tröttsamma redogörelser i skogen och på ängen. Nåväl, det hade åtminstone det goda med sig att de kunde unna sig ett jäst vinbär extra eller två när de hade skvallrat färdigt för dagen. Och visst var det upphetsande! Vanligtvis bjöd vintern inte på sådana smaskiga nyheter. Mums!

Göran hette han som bestämde över lymlarna. Han var rund och trind och kramgo och påminde inte så litet om en nallebjörn. Han var som en mysig farbror för alla lymlar, särskilt då de små som älskade när Göran lade sig på rygg och lät dem leka på hans stora mage, omgiven som vanligt av tjärnets alla skvallerlymlar. Göran ville nämligen gärna låta tala om sin godhet. Helst ville han också att andra skulle tala om den. Lika go och glad och trevlig som Göran ville framstå inför sina undersåtar, lika skoningslös kunde han emellertid vara mot sina fiender. Han kunde ryta och rivas som ett lejon, och han ägde ormens list, gift och gaddar. Göran var helt enkelt en fruktansvärd motståndare som slog mot allt och alla som tycktes hota hans tillvaro. Som ledare för den stora gruppen lymlar som kallade sig Rosorna hade han slaktat minst lika många meningsfränder som politiska motståndare. När Göran var på dåligt humör gick ingen säker för hans vrede. Han bodde tillsammans med sina medarbetare i den stora jordhyddan som låg närmast sjökanten, alldeles i vattenbrynet. Den hade byggts för många generationer sedan som bostad åt lymlarnas ledare. Inga andra lymlar fick bo så nära vattnet som Göran och hans kompisar, bortsett från lymlarnas kung vars familj hade bott i vattenbrynet i evigheters evigheter. Men kungen bestämde inte längre något. Han var bara en mysig lymmel i mängden, bortsett då från att han bodde vid vattnet och inte behövde arbeta för maten. Till och från skickade Göran iväg honom för att besöka lymlar som levde runt andra tjärnar i skogen. Då förväntades kungen berätta för de främmande lymlarna hur duktiga och flitiga lymlarna vid Rosenbadet var och hur mycket de främmande lymlarna hade att vinna på att göra affärer med dem. Det gjorde kungen gärna, för när han kom till nya tjärnar trodde de som levde där att det var han som bestämde över lymlarna vid Rosenbadet. Det gillade kungen.

Många lymlar tyckte att Göran och hans kompisar hade bott alldeles för länge i den stora jordhyddan i vattenbrynet. De menade att Göran fattade dåliga beslut som gjorde att Rosenbadet inte fungerade så bra som det skulle kunna göra om de fick bestämma i stället. Med jämna mellanrum röstade lymlarna om vem som skulle bestämma över dem, och de hade valt Göran och hans kompisar så många gånger att han verkade oövervinnelig. Ibland hade de inte ens valt honom, för även de gånger när färre lymlar hade röstat på Göran än gången innan, hade Göran lyckats klamra sig fast vid makten genom att samarbeta med andra grupper som i och för sig inte tyckte särskilt mycket om honom, men som hellre bodde i närheten av jordhyddan vid vattnet än i skogsbrynet, långt från händelsernas centrum. Och så kunde Göran som ledare för den största gruppen Rosorna samla mer än hälften av lymlarna bakom sig med hjälp av två av de minsta grupperna, Nejlikorna och Maskrosorna. Men övertaget var försumbart, och när det nu snart var dags att välja en ny ledare var det många som hoppades och trodde att Görans dagar äntligen var räknade.

Lymlarna tyckte mycket om blommor och det återspeglade sig i namnen på de olika grupper som påstod sig företräda deras åsikter. Rosorna, Nejlikorna och Maskrosorna stod alltså på ena sidan. På den andra återfanns Klövern, Blåklinten och Vitsippan. Deras namn stod i singularis till skillnad från de grupper som stödde Göran, och det var ingen slump eftersom motståndarna till Göran och hans vänner brukade tala sig varma för hur mycket större frihet den enskilde lymmeln skulle få om de fick bestämma i stället. Det var en så kallad grammato-ideologisk markering mot de andra som menade att den enskilde lymmelns frihet bara kunde utvecklas inom ramen för kollektivet. Den största gruppen bland Görans motståndare tyckte emellertid att det där med blommor var rätt fånigt, och det var inte alls den enda punkten där de skilde sig från både politiska vänner och fiender. De kallade sig helt enkelt för Motvallslymlarna, och det passade ganska bra med tanke på att de historiskt sett hade röstat emot varje förändring av samhället. Om Motvallslymlarna hade fått bestämma lika länge som Göran och hans vänner hade kungen fortfarande bestämt, och då hade alltså Motvallslymlarna inte haft något att bestämma över. En praktisk lösning kan tyckas, men nu var alltså Motvallslymlarna beroende av stöd från de grupper vars blomsternamn stod i singularis, och de höll inte alls med om att kungen skulle bestämma. Och det tyckte inte heller Motvallslymlarna. Längre. Sade de, men vem kunde veta med sådana pälsvändare…

En bit ifrån jordhyddan i vattenbrynet, litet längre inåt land, låg en jättelik jordhydda som huvudsakligen hade byggts av älgspillning och därför kallades Dynghögen. Där samlades företrädare för alla de politiska grupperna för att gemensamt besluta om vilka åtgärder som skulle vidtas till gagn för Rosenbadets alla lymlar. All makt utgick från skocken, hette det populärt, och Dynghögen skulle manifestera detta. Ändå ansåg de flesta lymlar nu för tiden att all makt utgick från Göran, och att lymlarna som samlades i Dynghögen inte gjorde mycket mer med sin tid än att bekräfta just detta. Formellt kunde de när som helst köra ut Göran ur jordhyddan i vattenbrynet, men det ville de inte för de trivdes i Dynghögen, och att vidta sådana kraftfulla åtgärder mot en så mäktig lymmel som Göran kunde få olyckliga konsekvenser för dem själva. Därför fick allt bli vid det gamla till dess att skocken hade sagt sitt nästa gång. Och valdagen närmade sig med väldiga kliv. De grupper vars blomsternamn stod i singularis vädrade tillsammans med Motvallslymlarna morgonluft. Och Maskrosorna började skruva på sig, för de ville vara med och bestämma även om Göran inte längre fick göra det. Frågan var nu om de skulle ställa sig bakom Göran redan innan valet, eller om de skulle vänta med att bestämma sig tills skocken hade fällt avgörandet. Maskrosorna hade alltid varit litet veliga, men den här gången var det värre än någonsin. Och Göran satt i råttfällan. Stor sak i det, han hade slingrat sig ur värre lägen i sina dagar. Men så hände då detta med lilla Anna. En sådan katastrof när tiden krävde av varje Rosenlymmel att hon uppförde sig exemplariskt! En sådan olycka. En sådan stjärnsmäll!