Guds fred och lymlars vrede

”Bu!” sade Fredrik, ”Bä!” sade Göran, och sedan blev det inte mycket mer av det planerade storgrälet mellan de båda ärkerivalerna. Fredrik hade gärna velat rycka Göran ordentligt i svansen, men det gick inte därför att lymlarna vid granntjärnet hade retat upp främmande lymlar långt, långt borta, och det påverkade även lymlarna vid Rosenbadet. När det kom till slagsmål med lymlar från andra delar av skogen gällde det att hålla sams, särskilt när det handlade om lymlar så långt bort i skogen som dem grannlymlarna hade retat upp. Skräcken för främmande lymlar växte nämligen med avståndet, och dessa lymlar bodde jättemånga dagsmarscher från Rosenbadet och var därför jättefrämmande och jättefarliga. Fredrik fick vackert lägga band på sig och säga nästan samma sak som Göran. Laila hörde till Görans kompisar bland Rosorna och skötte kontakterna med de lymlar som bodde vid andra tjärnar i skogen. Några dagar efter att Fredrik inte hade fått ryka ihop med Göran, kallade Laila till sig honom och ledarna för de andra grupperna och pratade med dem om den hemska oreda som de jättefrämmande lymlarna långt borta höll på att ställa till med. Och alla var så överens och ’hej på dig’ och ’kul att se dig’ med varandra att ingen kunde föreställa sig att de egentligen stod i begrepp att slita varandra – och särskilt Göran – i stycken. Till och med lymmeln Maud, som hade satt sin heder i pant på att hon minsann skulle köra ut Göran ur den stora jordhyddan i vattenbrynet, var helt på det klara med att nu fick hon visa att lika söndrade som lymlarna vid Rosenbadet kunde vara inför varandra, lika enade stod de så fort de kände sig hotade av främmande lymlar vid fjärran tjärnar.

Lymlarna som bodde vid Rosenbadet och deras närmaste grannar var alla bruna i pälsen. De lymlar som bodde långt bort i skogen var däremot svarta, och det gick till och med rykten om att det skulle finnas vita lymlar, men dem hade ingen någonsin sett. I alla tider hade alla lymlar, bruna som svarta, trott att färgen på pälsen också var utmärkande för andra karaktärsdrag som förstånd, känslighet, godhet, kärleksfullhet, mod, moral, nit, kämpaglöd och arbetsvilja. De få bruna och svarta lymlar som verkligen kom i kontakt med och lärde känna varandra begrep snart att så inte alls var fallet, men de flesta lymlar av en färg träffade nästan aldrig lymlar av en annan färg och fortsatte därför att leva med fördomar som var lika gamla som lymlarna själva. På senare tid hade många lymlar som var svarta i pälsen flyttat från långt bort i skogen till Rosenbadet och andra tjärnar som huvudsakligen beboddes av bruna lymlar. De vantrivdes vid sina egna halvt uttorkade tjärnar, och många av dem menade att bruna lymlar bar skulden för att deras samhällen inte fungerade lika bra som tidigare. Det tyckte de flesta bruna lymlar var skitsnack, men så länge de kunde finna användning för de svarta lymlarna fick de lov att stanna. Idag var det emellertid många som tyckte att de svarta lymlarna hade blivit alltför talrika och att de tog alltför mycket plats runt tjärnet, och dessutom spred idéer omkring sig som inte hade bland bruna lymlar att göra. Svarta lymlar fick gärna slå sig ned vid Rosenbadet och andra liknande tjärnar, men bara om de lovade att genast bli bruna. Endast bruna lymlar var nämligen riktigt toleranta och respektfulla, och därför var det väl bra om alla andra lymlar blev som dem! Det tyckte åtminstone de bruna lymlarna. De svarta tyckte förmodligen tvärtom, och så var bråket igång.

Det hela började när en skvallerlymmel vid granntjärnet gjorde narr av en stor och vis lymmel som hade spridit guds ord till många av de svarta lymlarna. Det märkliga i sammanhanget var att nästan hälften av alla lymlar som fanns, bruna som svarta, egentligen trodde på samma gud. De hade bara fått guds ord berättat för sig på olika sätt, under olika former, av olika budbärare, och vid olika tidpunkter. Likväl grälade de med varandra om den sanning som i allt väsentligt var gemensam, men som de uppenbarligen inte förstod sig på eftersom de ständigt grälade om den. Skvallerlymmeln vid granntjärnet hade alltså gjort sig lustig över den som hade spridit guds ord till många av de svarta lymlarna, och nu rasade svarta lymlar både där och långt borta i skogen mot den respektlöshet som de tyckte att de hade fått utstå från bruna lymlar i alla tider. De bruna lymlarna var helt oförstående inför den häftiga reaktionen, eftersom de menade att det var varje lymmels rättighet att när som helst få skoja om vad som helst och säga precis vad han eller hon ville. Gud var inte längre så viktig för de bruna lymlarna, det var åtminstone vad de påstod och inbillade sig. Därför tyckte de inte att det gjorde så mycket när någon drev med guds budbärare. Likväl kunde det fortfarande bli ett himla liv när någon skojade med den som hade spridit guds ord till de bruna lymlarna. När det kom till kritan var det tydligen litet si och så med det där att det gick att skoja om vad som helst. Kvar stod alltså det faktum att de bruna lymlarna tyckte att det var helt okej att driva med den som hade spridit guds ord till de svarta lymlarna, men inte fullt lika schysst att göra narr av den som hade spridit det till dem själva. Och det var väl egentligen inte så konstigt eftersom de menade att de hade rätt och att deras gud (även om de inte längre trodde så mycket på honom eller henne) var större och bättre än de svarta lymlarnas. Trots att det alltså handlade om samma gud. Det hela var minst sagt förvirrande.

Och så blev skvallerlymmeln vid granntjärnet hjälte för de bruna lymlar som var rädda för de svarta, och de som jagade de få bruna lymlar som befann sig så långt bort i skogen blev hjältar för alla svarta lymlar som tyckte att de bruna hade trampat på dem alldeles för många gånger. Svarta lymlar överallt krävde att lymlarna som bodde vid granntjärnet skulle be om ursäkt, men se det gick inte eftersom det skulle stå i strid med de lagar och regler som gällde där. Och det var förvisso lagar och regler som inte alla svarta lymlar förstod, men det gjorde inte heller alla bruna. Många svarta lymlar menade också att lagarna och reglerna fungerade olika för svarta och bruna lymlar. Alla lymlar var lika, hette det, men det var tydligt att vissa lymlar var mer lika än andra. Bruna lymlar var jättelika på alla sätt, svarta tydligen bara så länge det rörde sig om vackra ord. Det gick an att reta svarta lymlar, men nåde den som gav sig på de bruna. De svarta ville inte vara med om sådant längre, och så slutade de helt enkelt att handla med de bruna lymlarna som bodde vid granntjärnet. Och plötsligt kunde många av dem inte längre arbeta, och utan arbete blev det ingen mat i jordhyddorna, och så blev de bruna lymlarna väldigt arga på de svarta. Lymlarna som bodde vid Rosenbadet hade egentligen inget med saken att göra, men de svarta lymlarna som bodde långt, långt bort i skogen visste lika litet om skillnaderna mellan bruna lymlar som de bruna visste om skillnaderna mellan svarta. En gång brun, alltid brun, och så började de jaga även lymlarna från Rosenbadet. Och de som alltid hade varit så snälla mot de svarta, och gett dem så mycket gratis, och tagit så väl hand om dem och låtit dem stanna vid Rosenbadet! Indignationen växte hos de bruna lymlarna, ilskan hos de svarta. Spiralen gick käpprätt ned i underjorden, dagordningen sattes av dem som ingenting begrep. På båda sidor. ”Bu!” sade Fredrik, ”Bä!” sade Göran. Det var allt som skilde dem i svarta lymlars ögon.