Mäster Muster och bäster David

David stod storögd med nyborstad päls i den väldiga salen i Dynghögen. Framför honom låg podiet av björkris som lymlarnas representanter vördnadsfullt äntrade när de talade till varandra. Och strax intill låg den bädd av mjukaste skogsmossa på vilken Dynghövet vilade medan han uppmärksamt lyssnade till varje ord som yttrades av de lymlar som äntrade podiet. För den som stod på podiet fanns tider som han måste hålla och ord som hon inte fick yttra. Det var Dynghövets uppgift att se till att alla levde efter dessa regler. Vad Dynghövet sade och gjorde därinne i den väldiga salen kanske inte hade någon större betydelse för den vanlige lymmeln i tunneln. Men det var faktiskt han (för just nu var det en han) som bestämde över de representanter som lymlarna hade valt för att bestämma vem som skulle bestämma över dem. Det var en ansvarsfull uppgift, och Dynghöve var på många sätt det finaste som någon lymmel kunde vara vid Rosenbadet. Det for en ilning genom ryggraden på David som satte svansen i darrning. Pälsen reste sig. Han. Där. I Dynghögen. Allt var som i en dröm. På vingliga tassar vände han sig om i salen och betraktade det sluttande jordgolvet med sina rader av omsorgsfullt utgrävda hål där representanterna satt när de möttes för att lyssna och tala till varandra. Just nu gapade de tomma, men David blundade och föreställde sig hur det måste vara när det satt en lymmel i varje hål som med respekt och intresse tog del av vad de andra hade att säga. Det svindlade för ögonen, tassarna vek sig och David föll samman på golvet. Han visste att han var den lyckligaste lymmeln på jorden. Och lymmel var det bästa som någon levande varelse kunde vara. Ja, David var lycklig. Han trodde kanske inte på gud, men han trodde på Dynghövet.

”Hiih, hiih, hiih!” skrockade en gråsprängd, rundlagd och bra mycket äldre lymmel en bit ifrån honom. (Fast på lymlars vis, förstås: högt och hest och tämligen skrikigt.) Han tassade fram till den omtumlade David och körde faderligt nosen i pälsen på honom. ”Det är förvisso en mäktig plats!” sade han eftertänksamt. ”En underbar plats…” mumlade David. ”Den bästa som finns på jorden.” Han kippade efter andan: ”Tänk att hela världens framtid bestäms här inne!” Den äldre lymmeln betraktade David med sina förtroliga ögon. ”Åtminstone din och min”, konstaterade han mjukt och sjönk ihop bredvid David som fortfarande låg på alla fyra. ”En dag kanske du sitter i ett av de där hålen”, sade han efter en stund. David gav till ett pip som spred sig i salen innan det drunknade i mossan. ”Jag?! Här?!” utbrast han förskräckt. ”Det är inte möjligt!” ”I Rosenbadet är allt möjligt”, framhöll den äldre med en röst som var lika mjuk och len som mossan. ”Alla lymlar har rätt att välja sina representanter”, fortsatte han. ”Och varje lymmel har rätt att representera alla andra. Om de bara röstar på honom, vill säga. Eller henne. Så är det inte på alla ställen. Du är en lycklig lymmel, bäster David.” David reste sig motvilligt upp på tassarna igen och kastade en sista blick mot podiet där talaren stod och mossan där Dynghövet vilade. ”Men hur kan det vara att just jag, just vi, som bor här vid Rosenbadet kan vara så lyckliga?” suckade han. Den äldre lymmeln sträckte på ryggen, rätade ut svansen och såg på David med sina trygga ögon: ”Därför att vi lever i den bästa av världar!”

Där utanför var fullt av lymlar. Representanterna hade samlats till eftermiddagsmötet, och David fann sig plötsligt omgiven av några av de mäktigaste lymlarna i Rosenbadet. ”Mäster Muster, mäster Muster!” ropade han exalterat till den äldre lymmeln. ”Där är Lars, Lars Blåklint!” Och mycket riktigt, där kom Blåklintens Lars ilande i massan av viktiga lymlar med det där sävliga, frånvarande leendet på läpparna som fick en att tro att han hade ätit alldeles för många jästa vinbär. Men Lars hade huvudet med sig, fångade David med blicken och kostade på sig en snabb knuff med nosen i pälsen på honom när han skyndade förbi. Lars förstod nämligen vikten av att hålla sig väl med dem som kanske kunde välja honom att bestämma över dem. David föll samman igen. Detta var bara för mycket! Mäster Muster hjälpte honom på tassar samtidigt som han utbytte hälsningar med Lars. ”Ta det lugnt, min vän”, skrockade han. ”Jag har en känsla av att ni kommer att ses igen.” ”Tänk om Göran också är här…” mumlade David. ”Göran går inte hit om han slipper”, sade mäster Muster. ”Men Laila då?” undrade David. ”Skulle inte hon vara här idag?” ”Nej, min vän”, svarade mäster Muster. ”Men Lars är här för att klaga på henne. Hon har sagt åt några otrevliga lymlar att det är farligt för dem att skvallra för mycket.” ”Men det är väl bra”, tyckte David. ”Varför vill Lars klaga på att hon har gjort det?” ”Därför att i Rosenbadet får vem som helst skvallra nästan hur mycket som helst om vad som helst när som helst. Det kallas för skvallerfrihet, och det är något väldigt fint som inte finns på många ställen i världen.” David såg oförstående på mäster Muster. ”Men hur kan det vara bra att otrevliga lymlar får skvallra om dåliga saker?” undrade han. ”Därför att olika lymlar tycker att olika saker är bra eller dåliga”, svarade mäster Muster mästerligt myndigt och vist. ”Och därför att vi inte alltid vet vad som är bra eller dåligt förrän efteråt. Och därför att det finns bra saker som kan se dåliga ut just nu, även om de egentligen inte är det. Det är litet komplicerat, men en dag kommer du att förstå.”

Davids ögon blev dimmiga av all vishet som strömmade ur mäster Musters mun. ”Det är så underbart att leva här vid Rosenbadet!” utbrast han. ”Och det blir bara bättre och bättre för varje dag som går. Tack vare dig, mäster. Du lär mig så mycket om hur bra vi har det, hur fina vi är och hur mycket vi gör för alla andra lymlar i världen. Tänk att få leva vid en tjärn där alla får tycka vad de vill och till och med skvallra om det. Också de otrevliga som tycker dåliga saker. Jag tror inte att någon lymmel kan förstå hur glad jag är för det!” ”Nej”, svarade mäster Muster och trängde sig fram genom skocken samtidigt som han hälsade på välbekanta ansikten. ”Ibland har till och med jag svårt att förstå hur omåttligt snälla vi är vid den här tjärnen. Våra vidsynta lagar och regler, våra omutliga ämbetslymlar, våra hederliga representanter – ibland kan också jag undra om det verkligen kan vara rätt att vem som helst skall få lov att skvalllra och skoja om dem hur som helst. Men då säger jag till mig själv: mäster, nu håller du tyst, för du vet att du lever i den bästa av världar.” Mäster Muster stannade upp och vände sig mot David: ”Och det gör du med. Glöm aldrig det!” Sedan skyndade de vidare genom den glesnande skocken i riktning mot Chefshögen.



ARKIVET REKOMMENDERAR:

”Om lymlar i allmänhet: En liten översikt.” (Publ. 9/2 -06)
”Om lymlarna vid Rosenbadet: De som vill bestämma.” (Publ. 10/2 -06)