Laila gör bort sig igen

Stackars Laila hade varit dum igen. Det hände med jämna mellanrum, och frågan är om hon egentligen var dummare än någon annan av Görans kompisar. Men varje gång som just Laila var dum blev det ett fasligt liv på representanterna i Dynghögen, särskilt de som ville kasta ut Göran ur Chefshögen. Mest liv blev det naturligtvis på skvallerlymlarna som mycket väl visste att varje lymmel vid Rosenbadet längtade efter att få höra hur dumma de lymlar var som bestämde över dem. Laila var ett utmärkt offer. Just nu var hon Görans kompis, men så hade det inte alltid varit. En gång i tiden hade Laila haft samma jobb som Tomas – att bestämma över de lymlar som skulle se till att alla lymlar följde de lagar och regler som gällde vid Rosenbadet. Men så hände det sig att Laila köpte en egen liten jordhydda inte långt från Dynghögen där hon skulle bo när hon inte ville bo med Göran i Chefshögen. Hyddan ägdes gemensamt av alla lymlar som bodde i den församling vid Rosenbadet där Chefshögen och Dynghögen låg, och där också lymlarnas kung bodde i sitt slott. Församlingen hade brukat hyra ut hyddan (och många liknande hyddor) till lymlar som behövde någonstans att bo. De stod alla på en lång kö (som inte syntes) och väntade på sin tur, lugnt och fint, i god ordning. Den som stod först i kön fick hyra en egen hydda att bo i. Det var ett snällt och rättvist system som ingen egentligen kunde klaga på. Det var Rosornas system.

Rosornas motståndare, Motvallslymlarna och de grupper vars blomsternamn stod i singularis, tyckte emellertid att det var bättre att varje lymmel köpte sin egen bostad istället för att hyra av andra, och därför ville de att församlingen skulle sälja alla sina hyddor till dem som kunde betala för sig. Och så en gång när lymlarna gick till val hände det sig att Rosornas motståndare fick fler röster än Rosorna och deras kompisar, och plötsligt satt de där och kunde bestämma att församlingen skulle sälja alla hyddor som den ägde. Rosorna blev rasande. De ansåg att hyddorna alltid skulle tillhöra församlingen och därmed alla lymlar som bodde där, och att deras motståndare (som alltså just nu bestämde i församlingen) inte var bättre än tjuvar om de sålde ut det som alla ägde tillsammans. Rosorna dundrade och deklarerade att de genast skulle sätta stopp för stölden om lymlarna i församlingen bara röstade på dem i nästa val. Laila bodde i en jordhydda som församlingen ägde, och en dag kom en representant från Rosornas motståndare, som nu alltså bestämde i församlingen, och frågade henne om hon ville köpa hyddan och göra den till sin egen. Laila blev villrådig, för hon var Ros och Rosorna tyckte inte alls om vad deras motståndare gjorde.

Men Laila var också en lymmel bland andra. Hon kunde inte veta om hon alltid skulle vara Görans kompis, och ingen av dem kunde under några omständigheter bo kvar i Chefshögen för all framtid, hur mycket Göran än skulle vilja. Laila måste tänka på livet efter Göran, och varför skulle hon, som hade resurserna, stå tillbaka när hon fick chansen att köpa den lilla hydda som hon älskade bara för att hennes kompisar i Rosorna inte ville att det skulle vara så? Det var ju inte längre Rosorna som bestämde i församlingen, så Laila tyckte inte att det spelade någon roll vad hon gjorde. Hon köpte hyddan och var nöjd och glad med det. Åtminstone tills en skvallerlymmel knackade på dörren och undrade hur Laila kunde köpa en jordhydda av församlingen när Rosorna hade sagt att det var skamligt av motståndarna att sälja ut församlingens egendom. Laila blev inte alls glad, för hon hade inga bra svar att ge honom. Istället slängde hon igen dörren i ansiktet på skvallerlymmeln, som naturligtvis blev jätteglad, för var det något som skvallerlymlar älskade så var det när de lymlar som bestämde uppförde sig illa mot dem. Det tyckte nämligen alla vanliga lymlar i tunnlarna om att höra, och det var varje skvallerlymmels dröm att få så många andra lymlar som möjligt att lyssna på honom eller henne. Snart kände hela Rosenbadet till historien om hur Laila hade sagt en sak och gjort en annan, och den retade upp varenda lymmel, inte minst de som var gruppkamrater med Laila i Rosorna. Göran, som var mycket känslig för vad andra lymlar tyckte, och särskilt gruppkamraterna i Rosorna, kallade till sig Laila och sade att han inte ville vara kompis med henne längre eftersom hon hade varit dum. Och stackars Laila fick vackert ge sig av från Chefshögen med svansen mellan benen och slå sig ned i den hydda som hon hade köpt av församlingen och göra ingenting. Tills Göran ropade på henne igen.

För det gjorde han när han trodde att lymlarna hade glömt bort att Laila hade varit dum en gång. Rosorna hade återigen fått makten i Lailas församling, men hon behövde inte lämna tillbaka sin hydda. Och plötsligt hade hon två ställen att bo på igen. Lailas gamla jobb hade Göran givit till Tomas, och det skulle hon inte få tillbaka för Göran tyckte att Tomas skötte det bra. Göran ville istället att Laila skulle sköta kontakterna med de lymlar som bodde vid andra tjärnar runt om på jorden. Han visste att hon var tuff och kunde sätta hårt mot hårt när hon talade med andra lymlar som inte alltid var lika snälla och trevliga som lymlarna vid Rosenbadet. Och Laila blev överlycklig, för hon ville så gärna vara kompis med Göran och hon ville så gärna ha något att göra. Hon tackade genast ja, och till en början gick allt bra med det nya jobbet, Men så en dag hände något förfärligt. Lymlarna vid Rosenbadet hade det väldigt bra jämfört med de flesta andra lymlar på jorden, och de tyckte om att lägga mycket resurser på att företa långa lymmeltåg till främmande lymlar vid fjärran tjärnar där solen sken, vattnet var varmt och jästa vinbär eller liknande nästan inte kostade något alls. (Vid Rosenbadet var jästa vinbär och liknande väldigt dyrt eftersom de lymlar som bestämde över de andra tyckte att lymlar helst inte skulle äta sådana.)

En dag under lymlarnas stora helg när det var kallt och snöigt och is på Rosenbadet, hände det sig vid ett fjärran tjärn som Rosenbadets lymlar tyckte om att besökte på vintern att ett jättestort träd blåste omkull och föll ned i tjärnen. Det utlöste en jättestor våg som vällde in över stränderna och dränkte de lymlar som låg där och gassade i solen. Många av dem var från Rosenbadet, och många av dem drunkande där, på dessa fjärran stränder. De som bestämde vid Rosenbadet hade aldrig tänkt på att en katastrof som drabbade ett annat tjärn också skulle drabba de lymlar från Rosenbadet som just då befann sig där. Det hade åtminstone inte tänkt att det skulle vara deras problem. Men allt eftersom fler och fler lymlar kom springade tillbaka till Rosenbadet med hemska uppgifter om all förödelse och alla döda, växte trycket från lymlarna vid Rosenbadet på att de som bestämde skulle göra något för de lymlar vid Rosenbadet som låg skadade och döda vid fjärran tjärnar. Även om det egentligen var andra lymlar som bestämde vid dessa tjärnar. Laila hade tidigt fått höra om katastrofen, men eftersom den hade inträffat vid en tjärn där andra lymlar bestämde tyckte hon inte att hon kunde göra så mycket. Åtminstone inte med en gång.

Istället gick hon på teater i Konstgödslet och tittade på lymlar som expostulerade och gjorde märkvärdiga konster. Och skvallerlymlarna gnuggade sina händer igen, för var det något som retade lymmeln i tunneln så var det när de som bestämde struntade i att göra något. Laila hade gjort bort sig igen. Det spelade ingen roll att hon nästan genast ångrade sig och till och med gav sig ut på ett eget lymmeltåg till den fjärran tjärnen. Skvallerlymlarna spred hatet, och hatet spred sig från lymmel till lymmel, och snart kunde man nästan tro att det var Laila själv som hade fällt det där trädet med sina välslipade gaddar. Rosornas motståndare, Motvallslymlarna och de grupper vars blomsternamn stod i singularis, vallfärdade till det lilla hålet i Dynghögen där man kunde lämna in klagomål på de lymlar som bestämde över de andra. Om de som satt i det lilla hålet tyckte att Laila hade gjort fel kunde representanterna i Dynghögen säga till Laila att hon inte fick bo i Chefshögen längre, oavsett vad Göran tyckte. Och snart var det dags för Laila själv att krypa ned i det lilla hålet. Göran sade att han ville fortsätta att vara kompis med Laila, men han skulle själv snart krypa ned i hålet, och många ansåg att Göran nog skulle komma undan om de som satt i hålet först bestämde sig för att klaga på Laila. Snart skulle lymlarna gå till val igen ändå, och därför ville för en gångs skull ingen av Görans motståndarna bli av med honom. Ännu. Men Laila, henne ville alla bli av med. Vem vet, kanske också Göran.


ARKIVET REKOMMENDERAR:

”Om lymlar i allmänhet: En liten översikt.” (Publ. 9/2 -06)
”Om lymlarna vid Rosenbadet: De som vill bestämma.” (Publ. 10/2 -06)