Göran tar all skuld. Och ingen…

Bäster David tyckte synd om Laila. Han förstod inte varför alla lymlar skyllde henne för en katastrof som hade inträffat många, många dagsresor från Rosenbadet, på en plats där lymlarna från Rosenbadet bara var gäster, och där andra lymlar faktiskt bestämde. Dessutom kunde ingen lymmel i hela världen hjälpa om ett jättestort träd blåste omkull och föll ned i ett tjärn. Vad var väl en liten lymmel mot naturens väldiga krafter? ”Det handlar om ansvar”, sade mäster Muster, som förstod vad David hade i tankarna. ”När något stort och hemskt händer som vanliga lymlar inte rår på, då kräver varje lymmel ansvar av de som bestämmer över dem. Det är trots allt därför vi har valt dem.” ”Men hur kan någon ta ansvar för en sak som inte går att påverka?” invände bäster David. Muster Mäster såg honom bistert i ögonen: ”Det finns alltid något att ta ansvar för!” Det omaka paret satte sig ned på en tuva ett litet stycke från Chefshögen i hopp om att Göran skulle komma förbi. Bäster David, ung, vaken och godhjärtad, ivrig att lära, villig att tjäna. En duktig och hängiven elev. Och mäster Muster, hans allvise lärare, skolad, härdad och sargad i politikens förtrollade värld. En lymmel med ett mål – att lära de unga det sköna och vackra i samhällets traditioner och institutioner. Bäster David var hans bästa elev, men därför också den mest krävande. För bäster David hade egna tankar, och egna tankar var något som man gjorde bäst i att gömma undan om man tänkte göra karriär vid Rosenbadet. Det visste mäster Muster mycket väl. Han hade själv en gång haft egna tankar, men dem hade han efter många bedrövelser och mycken förspilld tid lyckats förpassa till ett ställe där de varken störde honom eller samhället längre. Att ta sådana omvägar var emellertid slösaktigt, och därför hade mäster Muster föresatt sig att lära den yngre generationen att inte begå samma misstag som han själv hade gjort. Inte ens den bästa av världar var alldeles perfekt, men den kunde bli det om alla redan från början förstod att den faktiskt var det.

”Men mäster”, sade bäster David plötsligt. ”Mäster Muster tittade uppmuntrande på den villrådige eleven. ”Göran sade ju att han tar ansvaret för att trädet blåste omkull, så varför vill representanterna inte kasta ut honom ur Chefshögen istället för Laila?” Mäster Muster suckade när han återigen ställdes inför de frågor han själv hade brottats med i ungdomen. ”Bäste bäster”, började han. ”Du förstår att Göran bestämmer över alla lymlar, men det finns bara en Göran och han kan inte bestämma över alla jämt. Därför väljer Göran kompisar som bestämmer över olika delar av Rosenbadet. Men Göran bestämmer förstås över dem och han tar ansvar för vad de gör eftersom de är hans kompisar. Men Göran har ju faktiskt givit dem rätt att bestämma över sådant som han själv inte hinner med, och det måste kompisarna ta ansvar för. Även om Göran har ansvar för dem. Det är inte Görans fel att Laila inte genast skickade ut lymmeltåg till den där tjärnen långt borta. Det är hennes. Görans enda fel är att han har taskiga kompisar. Och det tar han ansvar för!” Bäster David nickade, men det var tydligt att han fortfarande inte riktigt förstod vad mäster Muster menade. ”Men om Göran nu låter sina kompisar bestämma över sådant som han själv inte hinner med”, fortsatte han, ”har då inte Göran egentligen ansvar för allt som händer? De är ju hans kompisar, och det är han som har valt dem.”

”Men där, ser du, min vän”, utbrast mäster Muster muntert, ”kommer det fina med det vi kallar för systemet. Du vet ju att när lymlarna går till val så röstar de på olika grupper, och de grupper som de röstar på skickar i sin tur representanter till Dynghögen. Och representanterna i Dynghögen väljer till sist – i alla lymlars namn – vem som skall få flytta in i Chefshögen och bestämma över alla lymlar. Eftersom Rosorna och de grupper som stödjer Rosorna fick flest röster förra gången så bestämde deras representanter i Dynghögen att Göran skulle få bo i Chefshögen. Men alla vanliga lymlar i tunnlarna tänkte inte på några grupper eller representanter när de gick för att lägga sina röster på valdagen. De tänkte på Göran och Lars och Peter och Maria, Maud, Lars (igen), Göran (Vitsippa) och Fredrik (Motvalls). Du förstår att systemet är som en väldig jordhydda – mycket större än Dynghögen – med många, många våningar. På varje våning sitter det lymlar som bestämmer och tar ansvar för olika saker. Men vanliga lymlar ser bara toppen på hyddan. De ser bara Göran och de andra ledarna, aldrig de representanter som formellt bestämmer vem av ledarna som skall få flytta in i Chefshögen och bestämma över alla lymlar.” Bäster David såg förvirrad ut. ”Men vad har det med Görans ansvar att göra?” undrade han utmattad.

”Men käre bäster, förstår du då inte?!” fortsatte mäster Muster entusiastiskt. ”Görans ansvar är att se ut som om han har kontroll över allt som sker. Det är vad lymmeln i tunneln begär av honom, det är vad systemet begär av honom, och det är vad han skall begära av sig själv. Om Göran plötsligt gick ut och sade att han gjorde fel därför att han inte visste vad han skulle göra, vad tror du då skulle hända?” Bäster David betraktade mäster Muster med stora, törstiga ögon. ”Kris!” nästan skrek mäster Muster. ”Kaos, katastrof och elände, långt värre än någonsin ett träd och en våg i en avlägsen tjärn. Lymlarna har en gång valt Göran eftersom de vill att han skall bestämma över dem. Nästa gång kanske de väljer någon annan, men just nu är det han. Tror du då att de vill höra att han inte kan bestämma?” Mäster Muster reste sig på bakbenen och slog ut med tassarna. Bäster David såg liten och villrådig ut. ”Men vet då Göran allt?” undrade han försiktigt. ”Naturligtvis inte!” dundrade mäster Muster. ”Det gör ingen. Men det viktiga är inte vad man vet, det är vad andra lymlar tror att man vet. Liksom det viktiga aldrig är vad man gör, utan att det ser ut som att man gör något överhuvudtaget.”

Bäster David var alldeles vimmelkantig. Mäster Muster visste så mycket, och själv hade han så mycket att lära. Han tackade den gud som lymlarna vid Rosenbadet inte längre trodde på för att han hade fått mäster Muster som lärare. En bit därifrån svettades Laila i hålet. Hon visste naturligtvis vad det betydde att Göran tog ansvar för allt som hade hänt. (Även om nu ingen av dem hade fällt det där trädet!) Det betydde nämligen att hon fick skulden, åtminstone för att inget att hänt. Och det fanns få saker som lymlarna tyckte så illa om som när inget hände när något hade hänt vare sig det som hade kunnat hända hade hjälpt eller inte. Ett slag i luften är alltid bättre än att plocka med tassen i pälskragen. Görans handlingskraft fick aldrig ifrågasättas. Han hade visat sig både uppriktig och kraftfull när han tog på sig ansvaret för det som (inte) hade hänt. Nu kom det an på Laila att ta det ansvaret ifrån honom, ta konsekvenserna och ge sig av ifrån Chefshögen. Det ingick i kompisskapet, för det gällde att i varje stund rädda Göran. Det krävde de andra Rosorna och det krävde den enskilde lymmeln i tunneln. Men framför allt krävdes det av den där jättelika jordhyddan som var större än Dynghögen och som mäster Muster kallades systemet. Och mäster Muster visste så mycket – förmodligen allt – och det fanns naturligtvis varken anledning eller ens möjlighet att tvivla på hans omdöme och kunskaper. Ändå kände sig bäster David litet illa till mods. Han tyckte fortfarande synd om Laila.


ARKIVET REKOMMENDERAR:

”Om lymlar i allmänhet: En liten översikt.” (Publ. 9/2 -06)
”Om lymlarna vid Rosenbadet: De som vill bestämma.” (Publ. 10/2 -06)