Rosenbadet

En sedelärande historia om ett tidigare okänt gnagarfolk som när man lär känna dem närmare påminner häpnadsväckande mycket om oss själva. Läs om lymmeln Görans äventyr i den stora jorhyddan i vattenbrynet, och bekanta dig med retstickan Fredrik och hans gelikar som aldrig slutar utmana Göran om makten över alla lymlar. Avgörandet stundar, valet är strax här. Och lille David ryser, för han vet att han lever i den bästa av världar – Rosenbadet.

17 februari 2006

Göran tar all skuld. Och ingen…

Bäster David tyckte synd om Laila. Han förstod inte varför alla lymlar skyllde henne för en katastrof som hade inträffat många, många dagsresor från Rosenbadet, på en plats där lymlarna från Rosenbadet bara var gäster, och där andra lymlar faktiskt bestämde. Dessutom kunde ingen lymmel i hela världen hjälpa om ett jättestort träd blåste omkull och föll ned i ett tjärn. Vad var väl en liten lymmel mot naturens väldiga krafter? ”Det handlar om ansvar”, sade mäster Muster, som förstod vad David hade i tankarna. ”När något stort och hemskt händer som vanliga lymlar inte rår på, då kräver varje lymmel ansvar av de som bestämmer över dem. Det är trots allt därför vi har valt dem.” ”Men hur kan någon ta ansvar för en sak som inte går att påverka?” invände bäster David. Muster Mäster såg honom bistert i ögonen: ”Det finns alltid något att ta ansvar för!” Det omaka paret satte sig ned på en tuva ett litet stycke från Chefshögen i hopp om att Göran skulle komma förbi. Bäster David, ung, vaken och godhjärtad, ivrig att lära, villig att tjäna. En duktig och hängiven elev. Och mäster Muster, hans allvise lärare, skolad, härdad och sargad i politikens förtrollade värld. En lymmel med ett mål – att lära de unga det sköna och vackra i samhällets traditioner och institutioner. Bäster David var hans bästa elev, men därför också den mest krävande. För bäster David hade egna tankar, och egna tankar var något som man gjorde bäst i att gömma undan om man tänkte göra karriär vid Rosenbadet. Det visste mäster Muster mycket väl. Han hade själv en gång haft egna tankar, men dem hade han efter många bedrövelser och mycken förspilld tid lyckats förpassa till ett ställe där de varken störde honom eller samhället längre. Att ta sådana omvägar var emellertid slösaktigt, och därför hade mäster Muster föresatt sig att lära den yngre generationen att inte begå samma misstag som han själv hade gjort. Inte ens den bästa av världar var alldeles perfekt, men den kunde bli det om alla redan från början förstod att den faktiskt var det.

”Men mäster”, sade bäster David plötsligt. ”Mäster Muster tittade uppmuntrande på den villrådige eleven. ”Göran sade ju att han tar ansvaret för att trädet blåste omkull, så varför vill representanterna inte kasta ut honom ur Chefshögen istället för Laila?” Mäster Muster suckade när han återigen ställdes inför de frågor han själv hade brottats med i ungdomen. ”Bäste bäster”, började han. ”Du förstår att Göran bestämmer över alla lymlar, men det finns bara en Göran och han kan inte bestämma över alla jämt. Därför väljer Göran kompisar som bestämmer över olika delar av Rosenbadet. Men Göran bestämmer förstås över dem och han tar ansvar för vad de gör eftersom de är hans kompisar. Men Göran har ju faktiskt givit dem rätt att bestämma över sådant som han själv inte hinner med, och det måste kompisarna ta ansvar för. Även om Göran har ansvar för dem. Det är inte Görans fel att Laila inte genast skickade ut lymmeltåg till den där tjärnen långt borta. Det är hennes. Görans enda fel är att han har taskiga kompisar. Och det tar han ansvar för!” Bäster David nickade, men det var tydligt att han fortfarande inte riktigt förstod vad mäster Muster menade. ”Men om Göran nu låter sina kompisar bestämma över sådant som han själv inte hinner med”, fortsatte han, ”har då inte Göran egentligen ansvar för allt som händer? De är ju hans kompisar, och det är han som har valt dem.”

”Men där, ser du, min vän”, utbrast mäster Muster muntert, ”kommer det fina med det vi kallar för systemet. Du vet ju att när lymlarna går till val så röstar de på olika grupper, och de grupper som de röstar på skickar i sin tur representanter till Dynghögen. Och representanterna i Dynghögen väljer till sist – i alla lymlars namn – vem som skall få flytta in i Chefshögen och bestämma över alla lymlar. Eftersom Rosorna och de grupper som stödjer Rosorna fick flest röster förra gången så bestämde deras representanter i Dynghögen att Göran skulle få bo i Chefshögen. Men alla vanliga lymlar i tunnlarna tänkte inte på några grupper eller representanter när de gick för att lägga sina röster på valdagen. De tänkte på Göran och Lars och Peter och Maria, Maud, Lars (igen), Göran (Vitsippa) och Fredrik (Motvalls). Du förstår att systemet är som en väldig jordhydda – mycket större än Dynghögen – med många, många våningar. På varje våning sitter det lymlar som bestämmer och tar ansvar för olika saker. Men vanliga lymlar ser bara toppen på hyddan. De ser bara Göran och de andra ledarna, aldrig de representanter som formellt bestämmer vem av ledarna som skall få flytta in i Chefshögen och bestämma över alla lymlar.” Bäster David såg förvirrad ut. ”Men vad har det med Görans ansvar att göra?” undrade han utmattad.

”Men käre bäster, förstår du då inte?!” fortsatte mäster Muster entusiastiskt. ”Görans ansvar är att se ut som om han har kontroll över allt som sker. Det är vad lymmeln i tunneln begär av honom, det är vad systemet begär av honom, och det är vad han skall begära av sig själv. Om Göran plötsligt gick ut och sade att han gjorde fel därför att han inte visste vad han skulle göra, vad tror du då skulle hända?” Bäster David betraktade mäster Muster med stora, törstiga ögon. ”Kris!” nästan skrek mäster Muster. ”Kaos, katastrof och elände, långt värre än någonsin ett träd och en våg i en avlägsen tjärn. Lymlarna har en gång valt Göran eftersom de vill att han skall bestämma över dem. Nästa gång kanske de väljer någon annan, men just nu är det han. Tror du då att de vill höra att han inte kan bestämma?” Mäster Muster reste sig på bakbenen och slog ut med tassarna. Bäster David såg liten och villrådig ut. ”Men vet då Göran allt?” undrade han försiktigt. ”Naturligtvis inte!” dundrade mäster Muster. ”Det gör ingen. Men det viktiga är inte vad man vet, det är vad andra lymlar tror att man vet. Liksom det viktiga aldrig är vad man gör, utan att det ser ut som att man gör något överhuvudtaget.”

Bäster David var alldeles vimmelkantig. Mäster Muster visste så mycket, och själv hade han så mycket att lära. Han tackade den gud som lymlarna vid Rosenbadet inte längre trodde på för att han hade fått mäster Muster som lärare. En bit därifrån svettades Laila i hålet. Hon visste naturligtvis vad det betydde att Göran tog ansvar för allt som hade hänt. (Även om nu ingen av dem hade fällt det där trädet!) Det betydde nämligen att hon fick skulden, åtminstone för att inget att hänt. Och det fanns få saker som lymlarna tyckte så illa om som när inget hände när något hade hänt vare sig det som hade kunnat hända hade hjälpt eller inte. Ett slag i luften är alltid bättre än att plocka med tassen i pälskragen. Görans handlingskraft fick aldrig ifrågasättas. Han hade visat sig både uppriktig och kraftfull när han tog på sig ansvaret för det som (inte) hade hänt. Nu kom det an på Laila att ta det ansvaret ifrån honom, ta konsekvenserna och ge sig av ifrån Chefshögen. Det ingick i kompisskapet, för det gällde att i varje stund rädda Göran. Det krävde de andra Rosorna och det krävde den enskilde lymmeln i tunneln. Men framför allt krävdes det av den där jättelika jordhyddan som var större än Dynghögen och som mäster Muster kallades systemet. Och mäster Muster visste så mycket – förmodligen allt – och det fanns naturligtvis varken anledning eller ens möjlighet att tvivla på hans omdöme och kunskaper. Ändå kände sig bäster David litet illa till mods. Han tyckte fortfarande synd om Laila.


ARKIVET REKOMMENDERAR:

”Om lymlar i allmänhet: En liten översikt.” (Publ. 9/2 -06)
”Om lymlarna vid Rosenbadet: De som vill bestämma.” (Publ. 10/2 -06)

15 februari 2006

Laila gör bort sig igen

Stackars Laila hade varit dum igen. Det hände med jämna mellanrum, och frågan är om hon egentligen var dummare än någon annan av Görans kompisar. Men varje gång som just Laila var dum blev det ett fasligt liv på representanterna i Dynghögen, särskilt de som ville kasta ut Göran ur Chefshögen. Mest liv blev det naturligtvis på skvallerlymlarna som mycket väl visste att varje lymmel vid Rosenbadet längtade efter att få höra hur dumma de lymlar var som bestämde över dem. Laila var ett utmärkt offer. Just nu var hon Görans kompis, men så hade det inte alltid varit. En gång i tiden hade Laila haft samma jobb som Tomas – att bestämma över de lymlar som skulle se till att alla lymlar följde de lagar och regler som gällde vid Rosenbadet. Men så hände det sig att Laila köpte en egen liten jordhydda inte långt från Dynghögen där hon skulle bo när hon inte ville bo med Göran i Chefshögen. Hyddan ägdes gemensamt av alla lymlar som bodde i den församling vid Rosenbadet där Chefshögen och Dynghögen låg, och där också lymlarnas kung bodde i sitt slott. Församlingen hade brukat hyra ut hyddan (och många liknande hyddor) till lymlar som behövde någonstans att bo. De stod alla på en lång kö (som inte syntes) och väntade på sin tur, lugnt och fint, i god ordning. Den som stod först i kön fick hyra en egen hydda att bo i. Det var ett snällt och rättvist system som ingen egentligen kunde klaga på. Det var Rosornas system.

Rosornas motståndare, Motvallslymlarna och de grupper vars blomsternamn stod i singularis, tyckte emellertid att det var bättre att varje lymmel köpte sin egen bostad istället för att hyra av andra, och därför ville de att församlingen skulle sälja alla sina hyddor till dem som kunde betala för sig. Och så en gång när lymlarna gick till val hände det sig att Rosornas motståndare fick fler röster än Rosorna och deras kompisar, och plötsligt satt de där och kunde bestämma att församlingen skulle sälja alla hyddor som den ägde. Rosorna blev rasande. De ansåg att hyddorna alltid skulle tillhöra församlingen och därmed alla lymlar som bodde där, och att deras motståndare (som alltså just nu bestämde i församlingen) inte var bättre än tjuvar om de sålde ut det som alla ägde tillsammans. Rosorna dundrade och deklarerade att de genast skulle sätta stopp för stölden om lymlarna i församlingen bara röstade på dem i nästa val. Laila bodde i en jordhydda som församlingen ägde, och en dag kom en representant från Rosornas motståndare, som nu alltså bestämde i församlingen, och frågade henne om hon ville köpa hyddan och göra den till sin egen. Laila blev villrådig, för hon var Ros och Rosorna tyckte inte alls om vad deras motståndare gjorde.

Men Laila var också en lymmel bland andra. Hon kunde inte veta om hon alltid skulle vara Görans kompis, och ingen av dem kunde under några omständigheter bo kvar i Chefshögen för all framtid, hur mycket Göran än skulle vilja. Laila måste tänka på livet efter Göran, och varför skulle hon, som hade resurserna, stå tillbaka när hon fick chansen att köpa den lilla hydda som hon älskade bara för att hennes kompisar i Rosorna inte ville att det skulle vara så? Det var ju inte längre Rosorna som bestämde i församlingen, så Laila tyckte inte att det spelade någon roll vad hon gjorde. Hon köpte hyddan och var nöjd och glad med det. Åtminstone tills en skvallerlymmel knackade på dörren och undrade hur Laila kunde köpa en jordhydda av församlingen när Rosorna hade sagt att det var skamligt av motståndarna att sälja ut församlingens egendom. Laila blev inte alls glad, för hon hade inga bra svar att ge honom. Istället slängde hon igen dörren i ansiktet på skvallerlymmeln, som naturligtvis blev jätteglad, för var det något som skvallerlymlar älskade så var det när de lymlar som bestämde uppförde sig illa mot dem. Det tyckte nämligen alla vanliga lymlar i tunnlarna om att höra, och det var varje skvallerlymmels dröm att få så många andra lymlar som möjligt att lyssna på honom eller henne. Snart kände hela Rosenbadet till historien om hur Laila hade sagt en sak och gjort en annan, och den retade upp varenda lymmel, inte minst de som var gruppkamrater med Laila i Rosorna. Göran, som var mycket känslig för vad andra lymlar tyckte, och särskilt gruppkamraterna i Rosorna, kallade till sig Laila och sade att han inte ville vara kompis med henne längre eftersom hon hade varit dum. Och stackars Laila fick vackert ge sig av från Chefshögen med svansen mellan benen och slå sig ned i den hydda som hon hade köpt av församlingen och göra ingenting. Tills Göran ropade på henne igen.

För det gjorde han när han trodde att lymlarna hade glömt bort att Laila hade varit dum en gång. Rosorna hade återigen fått makten i Lailas församling, men hon behövde inte lämna tillbaka sin hydda. Och plötsligt hade hon två ställen att bo på igen. Lailas gamla jobb hade Göran givit till Tomas, och det skulle hon inte få tillbaka för Göran tyckte att Tomas skötte det bra. Göran ville istället att Laila skulle sköta kontakterna med de lymlar som bodde vid andra tjärnar runt om på jorden. Han visste att hon var tuff och kunde sätta hårt mot hårt när hon talade med andra lymlar som inte alltid var lika snälla och trevliga som lymlarna vid Rosenbadet. Och Laila blev överlycklig, för hon ville så gärna vara kompis med Göran och hon ville så gärna ha något att göra. Hon tackade genast ja, och till en början gick allt bra med det nya jobbet, Men så en dag hände något förfärligt. Lymlarna vid Rosenbadet hade det väldigt bra jämfört med de flesta andra lymlar på jorden, och de tyckte om att lägga mycket resurser på att företa långa lymmeltåg till främmande lymlar vid fjärran tjärnar där solen sken, vattnet var varmt och jästa vinbär eller liknande nästan inte kostade något alls. (Vid Rosenbadet var jästa vinbär och liknande väldigt dyrt eftersom de lymlar som bestämde över de andra tyckte att lymlar helst inte skulle äta sådana.)

En dag under lymlarnas stora helg när det var kallt och snöigt och is på Rosenbadet, hände det sig vid ett fjärran tjärn som Rosenbadets lymlar tyckte om att besökte på vintern att ett jättestort träd blåste omkull och föll ned i tjärnen. Det utlöste en jättestor våg som vällde in över stränderna och dränkte de lymlar som låg där och gassade i solen. Många av dem var från Rosenbadet, och många av dem drunkande där, på dessa fjärran stränder. De som bestämde vid Rosenbadet hade aldrig tänkt på att en katastrof som drabbade ett annat tjärn också skulle drabba de lymlar från Rosenbadet som just då befann sig där. Det hade åtminstone inte tänkt att det skulle vara deras problem. Men allt eftersom fler och fler lymlar kom springade tillbaka till Rosenbadet med hemska uppgifter om all förödelse och alla döda, växte trycket från lymlarna vid Rosenbadet på att de som bestämde skulle göra något för de lymlar vid Rosenbadet som låg skadade och döda vid fjärran tjärnar. Även om det egentligen var andra lymlar som bestämde vid dessa tjärnar. Laila hade tidigt fått höra om katastrofen, men eftersom den hade inträffat vid en tjärn där andra lymlar bestämde tyckte hon inte att hon kunde göra så mycket. Åtminstone inte med en gång.

Istället gick hon på teater i Konstgödslet och tittade på lymlar som expostulerade och gjorde märkvärdiga konster. Och skvallerlymlarna gnuggade sina händer igen, för var det något som retade lymmeln i tunneln så var det när de som bestämde struntade i att göra något. Laila hade gjort bort sig igen. Det spelade ingen roll att hon nästan genast ångrade sig och till och med gav sig ut på ett eget lymmeltåg till den fjärran tjärnen. Skvallerlymlarna spred hatet, och hatet spred sig från lymmel till lymmel, och snart kunde man nästan tro att det var Laila själv som hade fällt det där trädet med sina välslipade gaddar. Rosornas motståndare, Motvallslymlarna och de grupper vars blomsternamn stod i singularis, vallfärdade till det lilla hålet i Dynghögen där man kunde lämna in klagomål på de lymlar som bestämde över de andra. Om de som satt i det lilla hålet tyckte att Laila hade gjort fel kunde representanterna i Dynghögen säga till Laila att hon inte fick bo i Chefshögen längre, oavsett vad Göran tyckte. Och snart var det dags för Laila själv att krypa ned i det lilla hålet. Göran sade att han ville fortsätta att vara kompis med Laila, men han skulle själv snart krypa ned i hålet, och många ansåg att Göran nog skulle komma undan om de som satt i hålet först bestämde sig för att klaga på Laila. Snart skulle lymlarna gå till val igen ändå, och därför ville för en gångs skull ingen av Görans motståndarna bli av med honom. Ännu. Men Laila, henne ville alla bli av med. Vem vet, kanske också Göran.


ARKIVET REKOMMENDERAR:

”Om lymlar i allmänhet: En liten översikt.” (Publ. 9/2 -06)
”Om lymlarna vid Rosenbadet: De som vill bestämma.” (Publ. 10/2 -06)

13 februari 2006

Mäster Muster och bäster David

David stod storögd med nyborstad päls i den väldiga salen i Dynghögen. Framför honom låg podiet av björkris som lymlarnas representanter vördnadsfullt äntrade när de talade till varandra. Och strax intill låg den bädd av mjukaste skogsmossa på vilken Dynghövet vilade medan han uppmärksamt lyssnade till varje ord som yttrades av de lymlar som äntrade podiet. För den som stod på podiet fanns tider som han måste hålla och ord som hon inte fick yttra. Det var Dynghövets uppgift att se till att alla levde efter dessa regler. Vad Dynghövet sade och gjorde därinne i den väldiga salen kanske inte hade någon större betydelse för den vanlige lymmeln i tunneln. Men det var faktiskt han (för just nu var det en han) som bestämde över de representanter som lymlarna hade valt för att bestämma vem som skulle bestämma över dem. Det var en ansvarsfull uppgift, och Dynghöve var på många sätt det finaste som någon lymmel kunde vara vid Rosenbadet. Det for en ilning genom ryggraden på David som satte svansen i darrning. Pälsen reste sig. Han. Där. I Dynghögen. Allt var som i en dröm. På vingliga tassar vände han sig om i salen och betraktade det sluttande jordgolvet med sina rader av omsorgsfullt utgrävda hål där representanterna satt när de möttes för att lyssna och tala till varandra. Just nu gapade de tomma, men David blundade och föreställde sig hur det måste vara när det satt en lymmel i varje hål som med respekt och intresse tog del av vad de andra hade att säga. Det svindlade för ögonen, tassarna vek sig och David föll samman på golvet. Han visste att han var den lyckligaste lymmeln på jorden. Och lymmel var det bästa som någon levande varelse kunde vara. Ja, David var lycklig. Han trodde kanske inte på gud, men han trodde på Dynghövet.

”Hiih, hiih, hiih!” skrockade en gråsprängd, rundlagd och bra mycket äldre lymmel en bit ifrån honom. (Fast på lymlars vis, förstås: högt och hest och tämligen skrikigt.) Han tassade fram till den omtumlade David och körde faderligt nosen i pälsen på honom. ”Det är förvisso en mäktig plats!” sade han eftertänksamt. ”En underbar plats…” mumlade David. ”Den bästa som finns på jorden.” Han kippade efter andan: ”Tänk att hela världens framtid bestäms här inne!” Den äldre lymmeln betraktade David med sina förtroliga ögon. ”Åtminstone din och min”, konstaterade han mjukt och sjönk ihop bredvid David som fortfarande låg på alla fyra. ”En dag kanske du sitter i ett av de där hålen”, sade han efter en stund. David gav till ett pip som spred sig i salen innan det drunknade i mossan. ”Jag?! Här?!” utbrast han förskräckt. ”Det är inte möjligt!” ”I Rosenbadet är allt möjligt”, framhöll den äldre med en röst som var lika mjuk och len som mossan. ”Alla lymlar har rätt att välja sina representanter”, fortsatte han. ”Och varje lymmel har rätt att representera alla andra. Om de bara röstar på honom, vill säga. Eller henne. Så är det inte på alla ställen. Du är en lycklig lymmel, bäster David.” David reste sig motvilligt upp på tassarna igen och kastade en sista blick mot podiet där talaren stod och mossan där Dynghövet vilade. ”Men hur kan det vara att just jag, just vi, som bor här vid Rosenbadet kan vara så lyckliga?” suckade han. Den äldre lymmeln sträckte på ryggen, rätade ut svansen och såg på David med sina trygga ögon: ”Därför att vi lever i den bästa av världar!”

Där utanför var fullt av lymlar. Representanterna hade samlats till eftermiddagsmötet, och David fann sig plötsligt omgiven av några av de mäktigaste lymlarna i Rosenbadet. ”Mäster Muster, mäster Muster!” ropade han exalterat till den äldre lymmeln. ”Där är Lars, Lars Blåklint!” Och mycket riktigt, där kom Blåklintens Lars ilande i massan av viktiga lymlar med det där sävliga, frånvarande leendet på läpparna som fick en att tro att han hade ätit alldeles för många jästa vinbär. Men Lars hade huvudet med sig, fångade David med blicken och kostade på sig en snabb knuff med nosen i pälsen på honom när han skyndade förbi. Lars förstod nämligen vikten av att hålla sig väl med dem som kanske kunde välja honom att bestämma över dem. David föll samman igen. Detta var bara för mycket! Mäster Muster hjälpte honom på tassar samtidigt som han utbytte hälsningar med Lars. ”Ta det lugnt, min vän”, skrockade han. ”Jag har en känsla av att ni kommer att ses igen.” ”Tänk om Göran också är här…” mumlade David. ”Göran går inte hit om han slipper”, sade mäster Muster. ”Men Laila då?” undrade David. ”Skulle inte hon vara här idag?” ”Nej, min vän”, svarade mäster Muster. ”Men Lars är här för att klaga på henne. Hon har sagt åt några otrevliga lymlar att det är farligt för dem att skvallra för mycket.” ”Men det är väl bra”, tyckte David. ”Varför vill Lars klaga på att hon har gjort det?” ”Därför att i Rosenbadet får vem som helst skvallra nästan hur mycket som helst om vad som helst när som helst. Det kallas för skvallerfrihet, och det är något väldigt fint som inte finns på många ställen i världen.” David såg oförstående på mäster Muster. ”Men hur kan det vara bra att otrevliga lymlar får skvallra om dåliga saker?” undrade han. ”Därför att olika lymlar tycker att olika saker är bra eller dåliga”, svarade mäster Muster mästerligt myndigt och vist. ”Och därför att vi inte alltid vet vad som är bra eller dåligt förrän efteråt. Och därför att det finns bra saker som kan se dåliga ut just nu, även om de egentligen inte är det. Det är litet komplicerat, men en dag kommer du att förstå.”

Davids ögon blev dimmiga av all vishet som strömmade ur mäster Musters mun. ”Det är så underbart att leva här vid Rosenbadet!” utbrast han. ”Och det blir bara bättre och bättre för varje dag som går. Tack vare dig, mäster. Du lär mig så mycket om hur bra vi har det, hur fina vi är och hur mycket vi gör för alla andra lymlar i världen. Tänk att få leva vid en tjärn där alla får tycka vad de vill och till och med skvallra om det. Också de otrevliga som tycker dåliga saker. Jag tror inte att någon lymmel kan förstå hur glad jag är för det!” ”Nej”, svarade mäster Muster och trängde sig fram genom skocken samtidigt som han hälsade på välbekanta ansikten. ”Ibland har till och med jag svårt att förstå hur omåttligt snälla vi är vid den här tjärnen. Våra vidsynta lagar och regler, våra omutliga ämbetslymlar, våra hederliga representanter – ibland kan också jag undra om det verkligen kan vara rätt att vem som helst skall få lov att skvalllra och skoja om dem hur som helst. Men då säger jag till mig själv: mäster, nu håller du tyst, för du vet att du lever i den bästa av världar.” Mäster Muster stannade upp och vände sig mot David: ”Och det gör du med. Glöm aldrig det!” Sedan skyndade de vidare genom den glesnande skocken i riktning mot Chefshögen.



ARKIVET REKOMMENDERAR:

”Om lymlar i allmänhet: En liten översikt.” (Publ. 9/2 -06)
”Om lymlarna vid Rosenbadet: De som vill bestämma.” (Publ. 10/2 -06)

10 februari 2006

Om lymlarna vid Rosenbadet: De som vill bestämma

”ALL MAKT UTGÅR FRÅN SKOCKEN.” Så börjar det dokument som reglerar samlivet mellan lymlarna i Rosenbadet. Litet senare står det att alla lymlar som bor vid Rosenbadet ingår i skocken, och således utgår alltså all makt från alla. Men många lymlar håller inte med om det. Faktum är att de flesta av dem inte tycker att de har någon makt alls när man frågar dem. Så vem har då makten i Rosenbadet? ”All makt utgår från GÖRAN!” har någon ristat med ett vässat tallbarr i strandkanten, bara några svanslängder från den stora jordhyddan vid vattenbrynet där Göran bor – Chefshögen. Och Göran bestämmer visst en hel del i lymlarnas liv. Han bor i den stora hyddan vid vattnet tillsammans med sina kompisar som hjälper honom att bestämma över de andra. De har samma käcka namn som alla lymlar vid Rosenbadet – Tomas, Laila, Carin, Leni, Lena, Leif, Bosse, Ulrika, Tomas (igen), Hans och Barbro. Och så Ibrahim, förstås. Men han är ganska ny i Rosenbadet, och hans föräldrar som kommer från ett vattenhål vid slutet av skogen kände inte till finessen med tvåstaviga namn när de döpte honom. (Om artbeskrivning och geografisk spridning, se ”Om lymlar i allmänhet: En liten översikt”, 9/2 -06.) Göran och hans kompisar i Chefshögen är alla Rosor, det vill säga de tillhör den stora grupp av lymlar som kallar sig Rosorna. Göran har nämligen inte själv tagit sig makten att bestämma över lymlarna vid Rosenbadet. Han har fått den av dem eftersom de har röstat på honom. Och när lymlarna skall välja vem som skall bestämma över dem röstar de alltid på olika grupper. De har nästan alla namn efter blommor, eftersom lymlarna vid Rosenbadet älskar naturen. Rosorna är störst, och de har ganska mycket gemensamt med Nejlikorna och Maskrosorna.

Göran är som sagt Ros, men han kan bara bestämma med hjälp av Nejlikorna och Maskrosorna. Hans kompisar i Chefshögen är emellertid alla Rosor, vilket retar medlemmarna i de andra grupperna som stödjer honom. Bland Görans motståndare har vi de grupper vars blomsternamn står i singularis: Klövern, Blåklinten och Vitsippan. De tycker att den enskilde lymmeln skall få bestämma mer över sitt eget liv, och namnet utgör för dem en viktig grammato-ideologisk markering mot Rosorna och de andra grupperna som de tycker bestämmer alldeles för mycket över medborgarna. Ensam lymmel vet bäst själv, liksom en Klöver, Blåklint eller Vitsippa. Vem kan hitta sanningen i en famn full av Rosor, i en bukett Nejlikor, eller – hemska tanke! – i en skogsäng gömd under otuktade Maskrosor? De lymlar som vet allra bäst på egen hand tycker inte ens om blommor. De tycker förövrigt inte om särskilt mycket av det som har hänt vid Rosenbadet de senaste hundra åren. Därför kallas de helt enkelt Motvallslymlar. Ett passande namn eftersom de har protesterat mot varje förändring av samhället som Göran och hans företrädare har genomfört. Snart är det dags för lymlarna vid Rosenbadet att välja vem som skall bestämma över dem igen, och därför har Motvallslymlarna slagit sig samman med Klövern, Blåklinten occh Vitsippan. Tillsammans hoppas de få flytta in i Chefshögen med sina kompisar istället. Då kommer inte längre all makt att utgå från Göran. Frågan är om någon kommer att utgå från Fredrik…

Motvallslymlarna är den största gruppen av de fyra som inte tycker om Göran. Fredrik är deras ledare. Om lymlarna vid Rosenbadet röstar på honom och de grupper som stödjer honom, kommer han att bestämma tillsammans med sina kompisar. Till skillnad från Göran har han sagt att han har kompisar även i de grupper som stödjer honom och att de skall få vara med och bestämma även om de inte är Motvallslymlar. Många tycker att Fredrik är snäll. Mycket snällare än Göran, i alla fall. Den som tycker mest illa om Göran är Maud. Hon är Klöverns ledare och tycker att allt som Göran gör är fel. Så har det inte alltid varit. En gång i tiden var Göran kompis med Klöverns ledare innan det blev Maud. Då höll Maud faktiskt med Göran. Och det finns fortfarande många i Klövern som gör det. Det skrämmer slag på Maud, som tycker att Fredrik är mycket snällare och vill vara kompis med honom istället. Därför tycker hon att allt som Göran gör är fel, även när det är rätt. En annan som längtar till Chefshögen är Lars. Han är ledare för Blåklinten. Blåklint är en av lymlarnas favoritblommor och därför inte någon särskilt bra symbol för Lars grupp eftersom de aldrig får särskilt många röster. Bortsett då från förra gången när så många lymlar röstade på dem att kompisarna tog slut. Och allt beroende på att Lars började säga helt andra saker än han hade gjort tidigare. Göran hade gärna varit kompis med Lars, men det ville inte Lars och sedan dess kallar Göran honom för pälsvändare. Men det bryr sig Lars inte om, för det är det många som gör.

Det finns faktiskt en Göran till bland de lymlar som vill bestämma över de andra. Åtminstone för tillfället. För Göran, som är ledare för Vitsippan, har en del problem. Bara några stycken lymlar säger att de vill rösta på honom när man frågar dem på gatan. Tills helt nyligen hette Vitsippans ledare Alf. Han hade varit gruppens ledare så länge någon kunde minnas, och alla tyckte om honom, även de som absolut inte höll med honom. Alf var snällast av alla lymlar som ville bestämma över de andra. Han var till och med snällare än Fredrik. Vitsippans lille Göran är säkert också snäll, men inte lika snäll som Fredrik. Och eftersom de tycker nästan samma saker röstar lymlarna hellre på Fredrik än på Göran. De som håller med Göran tycker alla väldigt mycket om gud. (Om gud och religion, se ”Om lymlar i allmänhet: En liten översikt”, 9/2 -06.) Det gör Göran också, och det skrämmer bort många lymlar som inte vill att gud skall vara med och bestämma över dem. Göran försöker säga att han vill bestämma själv, utan gud, men många tror honom inte. Och är det något lymlarna vid Rosenbadet har svårt för så är det sådana som vill bestämma över dem men inte säger sanningen. Stackars Göran, han kanske inte ens får stanna kvar i Dynghögen.

I Dynghögen samlas nämligen representanter för de grupper som lymlarna har röstat på för att bestämma vilka regler som skall gälla i samhället, och som alla lymlar – även Göran (Ros) – måste följa. Det är faktiskt medlemmarna av Dynghögen som bestämmer om Göran och hans kompisar skall få bestämma överhuvudtaget. Därför gäller det för Göran att vara kompis med så många av dem som möjligt. Eftersom mer än hälften av medlemmarna i Dynghögen kommer från Rosorna, Nejlikorna och Maskrosorna får Göran lov att bestämma. Men ibland bråkar Maskrosorna och hotar med att inte längre stödja Göran. Då blir Göran skräckslagen och skäller och gormar på dem. Och så låter han dem bestämma litet tillsammans med honom och så är allt bra igen. Men Maskrosorna har börjat gå sin egen väg. Den senaste tiden har de bestämt en hel del tillsammans med de grupper vars blomsternamn står i singularis, och rent av med Motvallslymlarna, som de annars brukar säga att de avskyr. Då får Göran vackert hålla tand för tunga om han vill stanna kvar i Chefshögen, även om han kokar så att pälsen blir alldeles våt.

Maskrosorna har aldrig velat vara riktigt som de andra grupperna, och därför har de skaffat sig två ledare, Peter och Maria. De kallar sig inte ens för ledare eftersom Maskrosorna inte vill ha några ledare utan tycker att alla skall bestämma allt tillsammans under en stor enbuske på en liten udde i tjärnet. Men alla lymlar som inte är Maskrosor vet att det egentligen är Peter och Maria som bestämmer – ja, det vill säga när de nu kan bestämma sig för något överhuvudtaget. För det är ingen hemlighet att de är litet veliga. Liksom Vitsippans lille Göran riskerar Peter och Maria och de andra i deras grupp att bli utkastade från Dynghögen när alla lymlar har sagt sitt nästa gång. Det gör dem jätterädda och många tror att det är därför de velar så mycket. Andra menar att det kanske vore bättre att bestämma sig för något. Det har Lars gjort. Lars skall inte blandas ihop med den Lars som är ledare för Blåklinten, för till skillnad från honom vägrar Nejlikornas Lars att säga något annat än han alltid har gjort. Och om Lars (Nejlika) åker ut från Dynghögen är det just därför. Lars har nämligen bestämt sig för att tycka och säga saker som nästan ingen annan lymmel tycker. Inte ens de som är med i samma grupp som han. Men det där är ju Lars problem. Och Nejlikornas. Och Görans. Och det gör Göran vansinnig, för han tycker egentligen inte om Lars. Ändå vill han ha hans stöd. Göran tycker nog bättre om Fredrik, men hans stöd, det skulle han aldrig vilja ha. Så kan det gå till i lymlarnas paradis vid det underbara Rosenbadet!

09 februari 2006

Om lymlar i allmänhet: En liten översikt

Lymmeln är en nyligen upptäckt korsning mellan lämmel och den sedan länge utdöda gnagararten slyngel. Den lever huvudsakligen runt skogstjärnar och är mycket skygg. Till utseendet påminner lymmeln i allt väsentligt om skogslämmeln. Lymlarna är både sällskapliga och intelligenta och uppvisar ett socialt beteende som på många sätt liknar människans. De förökar sig flitigt och är för närvarande inte utrotningshotade. En lymmel har en relativt lång livslängd, inte sällan uppemot fyrtio, femtio år. Detta tros vara ett genetiskt arv från den hemlighetsfulla slyngeln, eftersom smågnagare normalt inte blir mycket mer än några år gamla. Lymlarna kan delas in i tre grupper utifrån färgen på pälsen: bruna, svarta och brunspräckliga. (Det har länge ryktats om att det även skulle finnas vita lymlar, men ännu har ingen sett några.) De bruna (med en mellanbrun päls som liknar skogslämmelns) lever vid mörka tjärnar i trånga gläntor djupt inne i skogarna. De svarta (med svart, ofta ganska blank päls) återfinns vid vattenhål i varmare och torrare trakter i skogarnas randområden. De brunspräckliga (svarta med bruna fläckar i pälsen) lever vid dammar och sjöar i låglänta, gräsbevuxna kustområden. Det bör framhållas att pälsens färg och blankhet är den enda avvikelse som har kunnat fastställas mellan olika lymlar i fysiskt hänseende. Alla andra skillnader måste betraktas som kulturellt betingade. För en utomstående är likheterna mellan alla lymlar slående med tanke på de enorma avstånd som skiljer de olika grupperna åt.

Lymmeln är ett socialt djur som lever tillsammans i stora grupper. Däremot har lymlar som lever i ett samhälle inte mycket kontakt med dem som lever i ett annat. Kontakerna minskar dessutom drastiskt med avståndet. Det har emellertid (tror forskarna idag) i alla tider skett att stora grupper lymlar har brutit upp från ett tjärn och begett sig till andra, inte sällan mycket avlägsna. Så var till exempel fallet med de bruna lymlarna för ett par hundra år sedan. Idag förekommer liknande så kallade ”lymmeltåg” bland svarta lymlar som söker sig till de rikare tjärnarna inne i skogen som bebos av bruna lymlar. Detta har på senare tid lett till en del konflikter mellan de olika grupperna. Icke desto mindre bör framhållas att både arkeologiska och historiska fynd pekar på att bruna, svarta och brunspräckliga lymlar i alla tider har haft både kulturella, politiska och ekonomiska kontakter med varandra.

Lymmeln förefaller jämte människan vara det enda djur som har utvecklat religiösa uppfattningar. Det gudsbegrepp som i gamla tider utvecklades bland de svarta lymlarna, spred sig efterhand även till de bruna så att de båda grupperna idag tror på samma gud. Deras uppfattningar i diverse sakfrågor har emellertid i takt med spridningen utvecklats i olika riktning så att många lymlar i de båda grupperna inte längre förstår att det faktiskt handlar om samma gud. Detta har genom åren skapat en del förvirring som ibland har resulterat i förbittring och våldsyttringar mellan grupperna. De brunspräckliga lymlarna har tack vare sin avskildhet utvecklat ett litet annorlunda system för hanteringen av religiösa spörsmål och andliga behov. De värdebärande idéerna i de olika trossystemen uppvisar emellertid mycket stora likheter med varandra även om antalet gudar i de olika religionerna kan variera. Den mest radikala av dem har inte ens en gud, något som tycks tilltala allt fler också bland andra än brunspräckliga lymlar. Detta är ett resultat av att kontakterna mellan grupperna, även om de fortfarande är ytliga, trots allt har ökat på senare tid.

Om lymlarnas politiska system vet vi inte mycket mer än att skillnaderna mellan de tre grupperna tycks vara stora. (Somliga forskare menar att skillnaderna är överdrivna och att de flesta lymmelsamhällen styrs på ungefär samma sätt. De flesta är emellertid överens om att olikheterna är alldeles för stora för att nonchaleras.) De bruna lymlarna tycks ha utvecklat strukturer där den enskilde lymmeln tillmäts stor formell betydelse för samhällsstyret. Alla lymlar över en viss ålder (i vissa samhällen dock bara nästan alla – de snälla och skötsamma) har med jämna mellanrum rätt att i allmänna val göra sina röster hörda. De flesta är också berättigade att ställa upp i valen för egen del. Proceduren förutsätter dock vanligtvis att lymmeln ifråga ingår i någon av de politiska grupper i vilka lymlarna tycker om att dela upp sig. I dessa val utses en församling som sedan tillsätter det presidium som har det yttersta ansvaret för samhällets skötsel. Församlingen består av ett varierande antal ledamöter från de politiska grupperna beroende på hur många röster dessa erhöll i valet. Den grupp som får mer än hälften av ledamöterna i församlingen kan utse sitt eget presidium med sina egna vänner och företrädare. Detta sker emellertid mycket sällan och i regel tvingas ett antal grupper samarbeta för att kunna tillsätta presidiet. Ledamöterna i församlingen bestämmer också de regler som alla lymlar, också dem i presidiet, måste följa. Men eftersom presidiet har tillsatts av de flesta medlemmarna i församlingen, är det mycket sällan det kommer till konflikt mellan de olika organen. Alltför sällan, enligt vissa lymlar.

De bruna lymlarnas system har efterhand spridit sig även till svarta och brunspräckliga lymlar, även om förekomsten av auktoritära styrelseskick fortfarande är ganska utbredd på sina håll. Flera samhällen med bruna lymlar har fortfarande kvar sin kung som ett minne av den tid när han bestämde allt. (Åtminstone är det populärt att påstå att han gjorde det, även om det inte är alldeles sant.) En sådan kung har emellertid inte längre någon makt. Hans uppgift är bara att se glad ut och resa runt till främmande lymlar vid andra tjärnar och berätta för dem hur snälla och trevliga och dessutom flitiga som lymlarna vid just hans tjärn är. Det får han bra betalt för, vilket understundom retar upp en del andra lymlar hemmavid. Bland svarta och brunspräckliga lymlar finns ännu kungar och liknande som åtminstone ser ut att bestämma allt, men de lär vara på utgående även om de fortfarande tycks vara i stånd att ställa till rejält med bråk när de känner för det. De forskare som anser att skillnaderna mellan lymlarnas politiska system är försumliga lutar sig i allmänhet mot det faktum att de som har mycket i alla tider har bestämt över de som har litet eller inget, och att inget därvidlag har förändrats även om de som bestämmer påstår det. Det finns ett korn av sanning i detta, men utfallet av olika studier kan variera betänkligt beroende på ur vilken infallsvinkel man väljer att tolka föreliggande fakta. Ännu går det inte att skönja någon ände på denna konflikt forskare emellan, och det är inte omöjligt att den kommer att pågå tills solen kommer så nära att vi alla brinner upp.

Lymmeln är ett märkvärdigt djur vars personlighet utmärks av en ständig kamp mellan å ena sidan stor flit, framåtanda, hopp och mycken redlighet, å andra sidan missmod, dödsångest och outsinlig lättja. Detta sätter ofrånkromligen sin prägel på det ekonomiska systemet. Lymlar är i allt väsentligt samlare som lever av bär, kottar, frukter och understundom döda insekter som de finner i närheten av sina samhällen. Några trakter i skogen, på ängarna eller vid havet är rikare på vissa produkter än andra. Detta har i alla tider utgjort grunden för en omfattande handel, både mellan olika samhällen och mellan de olika grupperna av lymlar. De bruna lymlarna exporterar till exempel mycket färska matprodukter medan de importerar byggnadsmaterial och lyxartiklar som väldoftande örter från randområdena. Utbytet sker med hjälp av långa lymmeltåg som rör sig påfallande snabbt över de stora avstånden. Den ekonomiska utvecklingen har i hundratals år varit särskilt gynnsam inne i skogen hos de bruna lymlarna. På senare tid har emellertid många brunspräckliga samhällen vuxit sig så starka att de numer utgör ett hot mot den av bruna lymlar etablerade ekonomiska hegemonin. De svarta lymlarna tycks känna en viss fruktan för att bli ställda vid sidan i denna kamp, även om de onekligen sitter på en del resurser som är livsviktiga för både bruna och brunspräckliga lymlar. Framtiden ser oviss ut för alla samhällen, för alla lymlar, bruna såväl som svarta och brunspräckliga. En sak står emellertid klar för forskaren: den kommer att bli spännande!

08 februari 2006

Guds fred och lymlars vrede

”Bu!” sade Fredrik, ”Bä!” sade Göran, och sedan blev det inte mycket mer av det planerade storgrälet mellan de båda ärkerivalerna. Fredrik hade gärna velat rycka Göran ordentligt i svansen, men det gick inte därför att lymlarna vid granntjärnet hade retat upp främmande lymlar långt, långt borta, och det påverkade även lymlarna vid Rosenbadet. När det kom till slagsmål med lymlar från andra delar av skogen gällde det att hålla sams, särskilt när det handlade om lymlar så långt bort i skogen som dem grannlymlarna hade retat upp. Skräcken för främmande lymlar växte nämligen med avståndet, och dessa lymlar bodde jättemånga dagsmarscher från Rosenbadet och var därför jättefrämmande och jättefarliga. Fredrik fick vackert lägga band på sig och säga nästan samma sak som Göran. Laila hörde till Görans kompisar bland Rosorna och skötte kontakterna med de lymlar som bodde vid andra tjärnar i skogen. Några dagar efter att Fredrik inte hade fått ryka ihop med Göran, kallade Laila till sig honom och ledarna för de andra grupperna och pratade med dem om den hemska oreda som de jättefrämmande lymlarna långt borta höll på att ställa till med. Och alla var så överens och ’hej på dig’ och ’kul att se dig’ med varandra att ingen kunde föreställa sig att de egentligen stod i begrepp att slita varandra – och särskilt Göran – i stycken. Till och med lymmeln Maud, som hade satt sin heder i pant på att hon minsann skulle köra ut Göran ur den stora jordhyddan i vattenbrynet, var helt på det klara med att nu fick hon visa att lika söndrade som lymlarna vid Rosenbadet kunde vara inför varandra, lika enade stod de så fort de kände sig hotade av främmande lymlar vid fjärran tjärnar.

Lymlarna som bodde vid Rosenbadet och deras närmaste grannar var alla bruna i pälsen. De lymlar som bodde långt bort i skogen var däremot svarta, och det gick till och med rykten om att det skulle finnas vita lymlar, men dem hade ingen någonsin sett. I alla tider hade alla lymlar, bruna som svarta, trott att färgen på pälsen också var utmärkande för andra karaktärsdrag som förstånd, känslighet, godhet, kärleksfullhet, mod, moral, nit, kämpaglöd och arbetsvilja. De få bruna och svarta lymlar som verkligen kom i kontakt med och lärde känna varandra begrep snart att så inte alls var fallet, men de flesta lymlar av en färg träffade nästan aldrig lymlar av en annan färg och fortsatte därför att leva med fördomar som var lika gamla som lymlarna själva. På senare tid hade många lymlar som var svarta i pälsen flyttat från långt bort i skogen till Rosenbadet och andra tjärnar som huvudsakligen beboddes av bruna lymlar. De vantrivdes vid sina egna halvt uttorkade tjärnar, och många av dem menade att bruna lymlar bar skulden för att deras samhällen inte fungerade lika bra som tidigare. Det tyckte de flesta bruna lymlar var skitsnack, men så länge de kunde finna användning för de svarta lymlarna fick de lov att stanna. Idag var det emellertid många som tyckte att de svarta lymlarna hade blivit alltför talrika och att de tog alltför mycket plats runt tjärnet, och dessutom spred idéer omkring sig som inte hade bland bruna lymlar att göra. Svarta lymlar fick gärna slå sig ned vid Rosenbadet och andra liknande tjärnar, men bara om de lovade att genast bli bruna. Endast bruna lymlar var nämligen riktigt toleranta och respektfulla, och därför var det väl bra om alla andra lymlar blev som dem! Det tyckte åtminstone de bruna lymlarna. De svarta tyckte förmodligen tvärtom, och så var bråket igång.

Det hela började när en skvallerlymmel vid granntjärnet gjorde narr av en stor och vis lymmel som hade spridit guds ord till många av de svarta lymlarna. Det märkliga i sammanhanget var att nästan hälften av alla lymlar som fanns, bruna som svarta, egentligen trodde på samma gud. De hade bara fått guds ord berättat för sig på olika sätt, under olika former, av olika budbärare, och vid olika tidpunkter. Likväl grälade de med varandra om den sanning som i allt väsentligt var gemensam, men som de uppenbarligen inte förstod sig på eftersom de ständigt grälade om den. Skvallerlymmeln vid granntjärnet hade alltså gjort sig lustig över den som hade spridit guds ord till många av de svarta lymlarna, och nu rasade svarta lymlar både där och långt borta i skogen mot den respektlöshet som de tyckte att de hade fått utstå från bruna lymlar i alla tider. De bruna lymlarna var helt oförstående inför den häftiga reaktionen, eftersom de menade att det var varje lymmels rättighet att när som helst få skoja om vad som helst och säga precis vad han eller hon ville. Gud var inte längre så viktig för de bruna lymlarna, det var åtminstone vad de påstod och inbillade sig. Därför tyckte de inte att det gjorde så mycket när någon drev med guds budbärare. Likväl kunde det fortfarande bli ett himla liv när någon skojade med den som hade spridit guds ord till de bruna lymlarna. När det kom till kritan var det tydligen litet si och så med det där att det gick att skoja om vad som helst. Kvar stod alltså det faktum att de bruna lymlarna tyckte att det var helt okej att driva med den som hade spridit guds ord till de svarta lymlarna, men inte fullt lika schysst att göra narr av den som hade spridit det till dem själva. Och det var väl egentligen inte så konstigt eftersom de menade att de hade rätt och att deras gud (även om de inte längre trodde så mycket på honom eller henne) var större och bättre än de svarta lymlarnas. Trots att det alltså handlade om samma gud. Det hela var minst sagt förvirrande.

Och så blev skvallerlymmeln vid granntjärnet hjälte för de bruna lymlar som var rädda för de svarta, och de som jagade de få bruna lymlar som befann sig så långt bort i skogen blev hjältar för alla svarta lymlar som tyckte att de bruna hade trampat på dem alldeles för många gånger. Svarta lymlar överallt krävde att lymlarna som bodde vid granntjärnet skulle be om ursäkt, men se det gick inte eftersom det skulle stå i strid med de lagar och regler som gällde där. Och det var förvisso lagar och regler som inte alla svarta lymlar förstod, men det gjorde inte heller alla bruna. Många svarta lymlar menade också att lagarna och reglerna fungerade olika för svarta och bruna lymlar. Alla lymlar var lika, hette det, men det var tydligt att vissa lymlar var mer lika än andra. Bruna lymlar var jättelika på alla sätt, svarta tydligen bara så länge det rörde sig om vackra ord. Det gick an att reta svarta lymlar, men nåde den som gav sig på de bruna. De svarta ville inte vara med om sådant längre, och så slutade de helt enkelt att handla med de bruna lymlarna som bodde vid granntjärnet. Och plötsligt kunde många av dem inte längre arbeta, och utan arbete blev det ingen mat i jordhyddorna, och så blev de bruna lymlarna väldigt arga på de svarta. Lymlarna som bodde vid Rosenbadet hade egentligen inget med saken att göra, men de svarta lymlarna som bodde långt, långt bort i skogen visste lika litet om skillnaderna mellan bruna lymlar som de bruna visste om skillnaderna mellan svarta. En gång brun, alltid brun, och så började de jaga även lymlarna från Rosenbadet. Och de som alltid hade varit så snälla mot de svarta, och gett dem så mycket gratis, och tagit så väl hand om dem och låtit dem stanna vid Rosenbadet! Indignationen växte hos de bruna lymlarna, ilskan hos de svarta. Spiralen gick käpprätt ned i underjorden, dagordningen sattes av dem som ingenting begrep. På båda sidor. ”Bu!” sade Fredrik, ”Bä!” sade Göran. Det var allt som skilde dem i svarta lymlars ögon.
 
/body>